onsdag 20 augusti 2014

Förlossningsberättelsen

 Lördagen den 19.7 skrev jag ett inlägg om hur jag haft sammandragningar nu som då en hel dag, inget som gjorde ont men att jag kände att det jobbade på där nere. Inlägget hette "kniper igen" och det kan ni läsa här. Jag skulle ju knipa igen till måndagen 21.7 så att Linda skulle gissa rätt datum. Nå jag förstod nog att man inte kan knipa igen men jag trodde inte heller att jag skulle ligga in på BB tre timmar efter att jag skrivit inlägget kl. 23:59.
Inte visste jag heller att direkt efter att jag postat det sista inlägget före jag födde skulle jag smånervös och pirrig fråga Labinot om och om igen " men alltså har jag med allt? Var är min lista, är nu detta allt?". För det sista inlägget skrev jag 01:14 och det handlade just om vad man kan behöva med sig på BB och det kan ni läsa här.

För just som jag satt där och skrev så kände jag att det ilade lite nertill och jag tänkte att det kanske visst är något på G. Jag såg att min lillasyster var inne på facebook så jag tänkte passa på att kolla hur läget är hos mommo dagen därpå. Det var osäkert om min syster skulle fira sina 30 år för i så fall skulle de vara ända bort i Maxmo och kalasa. Mamma och pappa hade siktat in sin ledighet (gissade när jag skulle föda) från 21.7 så tänkte också extrakolla så att Malin säkert är hemma och kan hjälpa till med barnen när de kommer dit för att skötas.
Jag berättade läget, att jag hade lite känningar men att jag skulle sova med barnen. Att läget nog var helt lugnt trots att det ilade till lite nertill. Malin var skeptisk och frågade om jag nog verkligen tänkte gå och lägga mig? I samma stund började en sammandragning göra ont och jag ångrade mig och sa att det kanske är bäst att de hämtar barnen nu iaf. Klockan var då 01:34.

Jag började virra runt här lite smånervös, på ett bra sätt men ändå så där " är det verkligen dags NU?". Virrig packade jag det sista i BB väskan och så kom Malin och Nikko och hämtade barnen. De bar in sovande barn i bilen, som vaknade lagom yra. Vi hade pratat så mycket om det här med barnen men allt är ju så extra konstigt nattetid, så Adrian var lite ledsen medans Noella bara log halvvaken och sa "vi ska till mommos nu". Som hon längtat! Malin peppade mig, önskade mig lycka till och jag retades med att " nu ska jag och sminka mig först". Hon tyckte jag var så tokig som piffade upp mig innan jag födde Noella. Men äh, det var ju ingen brådska och duscha hade jag ju redan gjort någon timme innan.
Sammandragningarna började komma lite tätare så jag började klocka av dem, knappt 10 minuter mellan så det var ju ingen brådska alls. Labinot började iaf bli otålig och sa att vi ska nog åka iväg nu. Så det gjorde vi och i bilen kom det bara några lätta sammandragningar som jag enkelt kunde andas igenom. Oj jag minns så väl när vi just kört förbi snellmans på Kållbyvägen.  När vi bara tog varandra i handen, kollade på varandra och visste vad som snart skulle hända. Vi hade ju gjort det förr, visste att det är livets bästa ögonblick som vi skulle få uppleva igen. Så brast det och jag började någon segerdans i bilen och vi skrattade och skämtade vilt. Blir alltid lite kokko i skallen av all spänning!

När vi kom in till BB var klockan 03:00, så det var lugnt och stilla och jag steg in i kansliet och sa " jag tror jag ska och föda barn nu". Fick som alla gånger lägga mig i kurvan och där konstaterades det att hjärtljuden var prima men några täta sammandragningar kom det inte, bara en under den tiden om jag minns rätt. När hon kollade var jag upp 1 cm och och livmodertappen var ännu lång. "Men hjälp vad bebin är lågt, inte konstigt att du känner hårt tryck neråt" sa barnmorskan. Minns ni hur jag skrev om att jag kände att Manuel sjunkit mycket de sista veckorna.
Va? 1 cm? Jag brukar ju vara upp typ 6 cm när jag kommer in till BB? va sjutton är detta? Tänkte jag. Barnmorskan sa att vi får avgöra själva ifall vi åker hem och sover eller att jag försöker sova några timmar och se om det kommer igång mer. Vi vågade inte åka hem, barnen var ju ändå hos mormor och med mina tidigare snabba förlossningar åker man inte gärna hem vilket tar lite på en halvtimme att köra. Så vi stannade, jag sov några timmar och Labinot snoosade han också trots att han inte "fick" för vi hade ju inget familjerum. Men äh, vi var ju ensamma i rummet. Mina sammandragningar kom bara 1-2 ggr i timmen och de var inte starka.

Kring 7 tiden vaknar jag av att jag får en rumskompis. Knuffar till Labinot så han ska vakna snabbt och han reagerar genom att direkt leta efter alarmklockan att ringa i. "Vad håller du på med? Jag bara väcker dej, vi har sällskap här i rummet!". Sen när han vaknade till satt vi bara och skrattade åt hur lustig han sett ut, vad tänkte han liksom? Att det blev panik och jag inte kunde sträcka mig efter klockan själv? hehe.

Vi vaknade till, jag lades i kurvan. Kurvan var fin, men inga täta sammandragningar. Barnmorskan pratade med läkaren som tyckte att vi kan försöka vänta ut det lite annars får vi fara hem. Hem ville vi absolut inte, vilken besvikelse och rädsla det skulle bli alltså. Nej, vi skulle gå igång detta. Så det så! Så efter frukosten började vi gå ut kring sjukhuset och jag tänkte " det här läser jag ju bara om, de som går igång en förlossning, sånt har vi då aldrig hunnit med". Men vi hade bara roligt, jag gick, Labinot klockade av och vi var nöjda om värkarna ens kom med 10 minuters mellanrum för oftast var de mellan 12-15 minuter mellan. Vissa var så svaga att jag inte behövde andas igenom dem ens.
Så höll vi på några timmar, gick ute, gick i trapporna, åt mat, Labinot åkte snabbt iväg på lunch till ABC (det var ju söndag, nästan inget hade öppet) jag låg i kurvan och den var bra.
Jag pratade med en bekant där som tre dagar innan hade fått sitt första barn, han tipsade om alla bra trappor så vi tog ett trappmarathon och ja, vi hade riktigt roligt jag och min sambo. Vi ville verkligen inte hem och jag skulle nog ha vägrat om de bett mig gå hem tror jag. Och tur är det, för då kunde det ha gått riktigt tokigt!



Vänta, vänta, vänta
Kurvan kurvan kurvan

Humöret och måendet var iaf på topp!

Mysa med sjukhuskläder, ja visst!


Minns hur jag satt och kollade på den lilla bädden och tappade en tår. Den var framställd för vår baby, VÅR BABY SOM SNART SKULLE VARA UTE UR MAGEN, I VÅRA FAMNAR.





Senare på dagen ca kl. 14 kom vi överrens om att läget är så lugnt att Labinot kan åka hem, ta en dusch, äta något och  rasta Kiara. Hellre nu än när sammandragningarna kommer tätare för de var ännu inte täta, lite starkare men ännu inte med 10 minuters mellanrum. Han frågade många gånger om det är Ok, vilket det absolut var. Jag sa att jag kan fortsätta gå i trappor under tiden, bara han har telefonen bredvid sig hela tiden.
Han förbjöd mig att gå upp, utan ligga ner och vila lite så att förlossningen inte skulle börja utan honom. Vila var nog en bra ide trots att jag inte var trött ( hade sovit nån timme med barnen innan vi åkte in också). Igen ville de ta en kurva på mig och frågade om det har gjorts någon inre undersökning sen vi kom in. Det hade det inte men jag ville helst att de skulle låta bli om det inte var nödvändigt.

Så där låg jag i kurvan igen, önskade mig sammandragningar men det kom bara två. Men det var två ganska starka, så det jobbade på kände jag. Yes! Starka=bra! Sen började jag känna något jag inte upplevt förr. Kom det just lite vatten? Går vattnet nu? Jag vet att sen vattnet går skulle det kunna gå väldigt fort för mig. Jag hade önskat få uppleva att vattnet går denna gång då de förr bara fått spräcka hinnorna. Jag tar fram telefonen... " Labinot, jag tror vattnet börjar gå nu. " " Du skämtar? Jag står i duschen! Shit shit shit. Jag kommer så fort jag kan".. " Jag tänkte bara säga att jag tror det kommer gå fort för mig sen vattnet gått så ta inte för lång stund på dej".
När barnmorskan sen kom in och ja sa att jag tror vattnet börjat sippra så tyckte hon det var läge att göra en undersökning. Hon såg direkt att det kommit vatten och hon kunde konstatera " Jamen du är öppen 7 cm, nu ska vi iväg till förlossningssal. Har du ringt pappan, detta kommer gå fort". Jag tänkte att det var så himla typiskt, här gick det i snigelfart och nu plötsligt ska jag föda just som jag skickat hem honom. Jag ringde honom igen " Labinot, jag åker till förlossningssalen nu. Jag föder snart, SKYNDA DEJ". Direkt började värkarna komma med några få minuters mellanrum när vi gick till salen. Då var klockan 15:00

När jag kom in i förlossningssalen fick jag träffa barnmorskan som skulle vara med och hjälpa mig föda. Hon sa att jag gärna får gå runt i rummet om jag vill, men jag lade mig genast ner och sa att jag får försöka hålla in tills Labinot är här. Jag fick lustgasen jag bett om och i min ensamhet drog jag det första draget. Där låg jag och log för mig själv och fokuserade " Annika, när barnmorskan kommer in, låtsas att du inte alls är fnissig, UPPFÖR DIG!". Barnmorskan kom in och gjorde allt i ordning och jag som verkade salongsberusad släppte alla känslor om hur mycket jag sett fram emot förlossningen, att jag inte alls är rädd, att detta är kul, att Labinot måste hinna hit, att min mamma är bäst för att hon alltid varit positiv till förlossningar. Ja, jag babblade på, ursäktade mig och andades in lustgasen, babblade mera. Hon frågade om jag hade några önskemål gällande förlossningen och jag sa att jag hoppas hon vägleder mig så gott det går så att jag slipper spricka, att be mig ligga i vissa ställningar eller hålla emot. Det sa hon att de alltid gör, för det är skönt att slippa bristningar både för mamman och personalen som slipper sy.

 Värkarna gick mycket väl att andas igenom, var inte alls tungt trots att de var täta. Barnmorskan var den trevligaste positiva pricken och vi kom mycket bra överrens. " Oj oj oj vilken snabb förlossning detta kommer bli sa hon.. hoppas pappan hinner hit" Det trodde jag då inte när vi bara någon timme tidigare gått upp och ner för trapporna och sagt " men kom iiiigggåååång nångång".... Snälla Labinot, kom hit nångång!

Barnmorskan gick ut, och jag kände att det inte var långt från krystvärkar. Jag ville så gärna börja krysta men ville inte göra det utan Labinot och ville inte att han skulle missa förlossningen. Jag steg snabbt upp, tog telefonen kvickt och lade mig ner genast igen. Allt för att hålla inne babyn så länge som möjligt. " Jag måste snart krysta, är du här snart?" Jag fick som svar att han var tre minuter från BB. Måste ha varit rekordtid Jeppis-Kokkola.
Sen kom han in i rummet, lättnaden var enorm, NU kunde vi börja få ut den här bebin. Labinot hann bara berätta vad han tänkt under tiden i bilen, jag hann bara berätta om hur AWESOME lustgasen är. Han minns väl hur fnittrig jag blev när jag födde Noella. Mer än så hann vi inte prata innan jag sa att det är dags att ringa på klockan nu, känner att jag måste börja krysta.




Så kom barnmorskan in och undersökte mig kl. 16:00 Jag var beredd på ett " japp, 10 cm öppen, kanten borta, bara att krysta". Istället blev det " Du är bara öppen 8 cm och kanten hård, du kan inte krysta riktigt än" . Det här har jag inte heller varit med om, jag har alltid fått krysta när jag känt krystvärkarna. Barnmorskan sa att vi ska ge en spruta som gör att kanten kan bli mjukare för den är så väldigt hård och så skulle hon kalla på läkare. Buscopan(?) tror jag sprutan hette som jag fick i låret. Ett sånt stick kändes löjligt litet jämfört med värkarna. Barnmorskan sa att detta nog ska hjälpa men att läkaren ska komma och bedöva kanterna så att de ska bli mjukare och jag ska få börja krysta. Jag har inte alls någon sprutskräck så jag tvekade inte alls.
kl. 16:15 kom läkaren som skulle bedöva kanterna med en jättespruta (PCB eller är det något annat? Kan inget om dessa bedövningar o pappren är ju på finska, hehe!) Det här är den svåraste stunden genom förlossningen. Innan detta var allt helt Ok, relativt lätt skulle ja påstå. Nu bads jag sitta halvsittandes vilken  kändes omöjligt. Jag hade såna krystvärkar och inte fick krysta, utan skulle sitta och sära på benen vilket också kändes omöjligt. Jag fick den där hemska känslan när jag vill ut ur min kropp, det gick inte bara att ligga så där. Labinot stod vid min sida och jag kramade hans hand. Han pussade mig i pannan och sa att jag måste andas, måste sära och så snart är babyn ute. Jag grät lite, ojade mig, kände ännu att detta går inte. Barnmorskan kollade mig djupt i ögonen och sa med den lugnaste rösten " Annika, du har så stark bäckenmuskulatur att läkaren inte kan ge sprutan om du inte slappnar av nu. Andas och slappna av". Med de orden och Labinots stöd vid sidan, de mjuka pussarna i pannan och peppande orden så lyckades jag till slut slappna av. Och jävlar så det sved de sprutorna, förlåt ordvalet men jävlar så de sved!

Sen fick jag lägga mig som jag ville och det var räddningen. Jag tänkte en stund att är det det här mamma snackar om att är det jobbigaste, när man inte får krysta?. Jag har aldrig fattat det, trott att hon menat att sammandragningarna är jobbigare än krystvärkarna och krystningsarbetet. Det är det ju inte! Men nu förstod jag, det är ett mellanskede mellan sammandragningarna och krystvärkarna. Ett jobbigt mellanskede. Hon hade rätt min mor, håller med henne. För efter detta lättade det igen.

Barnmorskan frågade om jag kunde tänka mig att stiga upp och stå så att babyn lättare skulle placera sitt huvud. Det kändes inte alls lockande men allt för att få börja krysta, så jag steg upp. Klockan var då 16:20. Jag stod och lutade över Labinot med armarna kring hans hals, och trots att det var ordentliga värkar som kom så kunde jag bara för en stund tänka att vi nu stod där och bara kramades. Det var en skön kram! Dock gav kramen Labinot lite fostervätska på skorna men vem kan nu bry sig om det då. Till slut sa jag att jag måste lägga mig ner annars föder jag babyn där på golvet. Jag lade mig på sidan och blev bedd att andas igenom värkarna så gott det gick tills jag kunde börja krysta. Barnmorskan sa att hon vid krystningarna kan hjälpa till på traven genom att hon töjer på kanten så att huvudet ryms ut.
Labinot stod och höll lustgasen till mig och strök över mitt hår, han vet hur det alltid lugnar mig. Jag lyssnade på hans pepp, kände än en gång hans mjuka pussar på pannan och blev riktigt avslappnad men plötsligt vrålar jag till och kastar iväg lustgasen. Känner hur kroppen helt oförberett krystar. JAG MÅSTE FÅ KRYSTA NU!

Klockan var, 16:30 Till all lättnad fick jag höra barnmorskan säga " huvudet kollade just ut lite, nu är bebin just ut". " Annika, jag såg huvudet. Lite till nu så har vi vår baby i famnen" sa Labinot. Jag kände en sån lättnad då jag visste att det inte skulle bli många såna värkar mer. Nu är det nära! Trodde inte det skulle vara så nära som det var, blev så peppad och förvånad.
En barnmorska till kom, och jag satt i halvsittande läge och pressade varsin fot mot varsin barnmorska. Labinot höll i mina knän mot mig. " Annika, krysta inte, ta det lugnt, håll emot, din kropp gör det åt dej, håll emot" hörde jag och såg hur huvudet kom ut. I den stunden kände jag en sån lycka och glädje för då var det bara kroppen kvar och det är lätt sen huvudet är ute. Och jag såg hur Labinot höll sin hand på det lilla huvudet redo  att ta emot honom till världen. Sen slank kroppen ut, och för första gången satt jag och kollade på och inte bara kände barnet födas ut. Jag var så medveten, så fokuserad. klockan var 16:32 och vi hade fått ett underbart barn till.

Sen var det bara lycka och lättnad, jag kände genast : fy sjutton var bra detta gick! Är det över redan? Vad duktig jag var! Nu ska jag bara njuta. "Visst hade ni rätt, det är en liten pojke ni fått!" Oj så stolta vi var. Jag kollade noga hur allt gick till när de tog prov från navelsträngen, det minns jag inget av med de andra förlossningarna. Jag kollade hur Labinot klippte av strängen och sen kunde jag bara ligga och beundra vårt tredje barn. Så vacker, så underbar, så perfekt! Den lilla småslemmiga och varma kroppen som jag för allt i världen försökte hålla så varm som möjligt, så liten och skör den var.

Har ni något namn redan? 
Manuel, det är vår Manuel!
Passar utmärkt, för han kom nog ut manuellt han.

Visst sa jag att vi var stolta?  Vår lilla älskade Manuel 3490 g och 49.2 cm kärlek. 









Förlossningen tog 1h 32 minuter + 23 minuter innan moderkakan kom ut. Krystningsskedet tog 2 min. 
( tiden på BB och tankar efteråt kommer i skilda inlägg)

tisdag 19 augusti 2014

Natta

Den första tiden när bebisar bara sover, äter och bajsar om vartannat så finns det ju inte mycket nattning i det hela. Dagar och nätter är mest detsamma och oftast somnar de genast de ätit. Nu har Manuel som sagt blivit mer vaken om dagarna så nu har vi påbörjat någon slags nattning. Lättast skulle han somna i famnen, men i längden blir det ju rätt jobbigt så vi testar annat först.
Igår när jag pussat stora barnen gonatt efter att Labinot läst godnattsagan gick jag och lade mig i sängen med Manuel. Han vill inte somna ensam och det behöver han inte heller, närhet är inget vi är rädd för här och vi samsover gärna. Adrian var fastklistrade vid oss för det behövde han (och vi)  med hans kolik, Noella kunde oftast somna ensam så då fick hon det, Manuel är inte så ledsen men vill ha närhet så då får han det. Inget barn är det andra likt märker man här.
Så länge länge låg vi och myste i sängen, säkert över en timme sprattlade han och kollade runt sig, vi varvade med att stoppa in nappen, spotta ut den. le, sprattla, gnälla till, bli tröstad, nappen in igen och sen till slut somnade han. Det dröjde, han var så vaken och pigg men hellre det än övertrött för då skulle han aldrig somnat där utan krävt famnen.
I vanliga fall skulle nog tålamodet tryta efter en så lång stund, men jag var så fascinerad över den lilla människa han blivit så jag var bara glad över sällskapet. Labinot stod och kockade lite kvällsmat till mig (var av någon orsak superhungrig) och tänkte att jag skulle äta och skriva klart förlossningsberättelsen när Manuel somnat. Nå, han somnade och Labinot kom in och sa att maten är klar. Men jisses så skönt det var där i sängen, orkade mig omöjligt upp trots att Labinot gång på gång kom in och sa att jag ska komma och äta innan maten blir kall.
Sömnen vann över hungern. Ikväll får Labinot natta så kan jag skriva klart f.berättelsen. Låter som om det skulle ha varit en superlång förlossning när det tar sån tid att skriva, men njäe.


Börja gymma!

Igår var det bara jag och Manuel och en och annan katt hemma på kvällen, så vi passade på att mysa massor i lugnet. Han har bara på några dagar blivit så pigg och "med", så nu plockade vi fram babygymmet för första gången. Jag har märkt att han de senaste dagarna fokuserat mycket med blicken och kollat på färggranna föremål så gymmet kunde nog göra premiär. Och visst sprattlade och tittade han omkring sig.




3 minuter bort

Att bo tre minuter från bageri.



måndag 18 augusti 2014

Bästis och bästismor

Emmi är hemma från Vasa och idag kom hon hit med sin mamma och träffade Manuel. Det var ett första möte med tant Emmi. Det var ett snabbt med trevligt besök, men vi ska hinna träffas ordentligt än en gång innan hon åker tillbaka. Emmis mamma har jag ju känt så länge jag kan minnas (och ännu längre än så), så det var bara roligt att hon också hängde med. Fina fina ni!








Lyckan!

Steg för en stund sen in genom dörren. " Nu ska vi gå och kolla när mamma kom" sa Labinot till Manuel där han låg snällt i famnen. Genast kollade han med en glad blick in i mina ögon. Jag drog ur nappen som han så hårt sugit fast. Då kom det största, ljuvligase leendet som kunde smälta all is i världen.
Underbart med respons, underbaraste Manuel. Tänk att du ler nu!

Här ett ljuvligt men omedvetet leende

söndag 17 augusti 2014

4 veckor och bloggstatus

Idag är Manuel fyra veckor och tiden fortsätter att rusa iväg. Jag tror vi fick vårt första riktiga leende idag, för hittills har det varit de söta men väldigt omedvetna leenden som ofta är mitt i sömnen efter en skvätt mjölk. Vi firade de fulla veckorna genom att bli bjudna på albansk mat hos svärmor. Söndagsmiddagar, jag har saknat dem.


Och så över till annat, nämligen bloggstatusen. Det är väldigt tyst här har ni kanske märkt. Jag har verkligen haft lite tid över om dagarna, och då har bloggen fått bli bortprioriterad. Om dagarna är jag med barnen eller annars gör sysslor, sen när barnen är i säng blir det oftast så att jag och Labinot slänger oss i soffan framför något avsnitt House, och där brukar jag somna. Om jag inte somnar där i hans famn så är det när Manuel vaknar för mat, för oj så amningen gör en sömnig. Är jag inte sömnig innan så är det som om någon skulle ha matat i mig sömntabletter på rad just som jag ammar.
Så ja, bloggen ligger inte högst i rang men jag har inte dåligt samvete för det heller. Men visst tänker jag om dagarna ibland " ikväll ska jag försöka skriva ett inlägg eller två" men sen skulle jag inte sitta här i all olust och försöka blogga trots att jag hellre skulle mysa ner mig i sambofamnen eller sova. 
Men jag har så mycket jag skulle vilja skriva om, sånt ni väntar på, och jag gillar ju det. Gillar att ni kommenterar och finns här trots torkan. Så jag har lovat er inlägg om hår, om min och Labinots historia, svar på frågor men först och främst så ska jag skriva den där förlossningsstoryn som aldrig tycks bli av. Förstår att ni är otåliga med den, med all rätt för till och med jag tycker jag är sjukt slö med den.

Men hör här, de första raderna är skrivna! Inlägget kommer troligen upp imorgon!


Mys, bus och hagel


 Fredagen  spenderades hos mina föräldrar. Där blev det kusinbus, fikamys och hagelskurar. Manuels kusiner fick se honom för första gången, efter lång väntan och spänning. Den ena var aningen mer intresserad än den andra.
Bebin blev ju rent av bortskämd med att sova i sköna famnar. 





torsdag 14 augusti 2014

Sjutton också

Ikväll har vi firat min svägerska Gzime som fyller 17 år idag. Det känns som om hon varit 16 hur länge som helst nu, samtidigt som det känns som om det var just hon var 7 år och väldigt försiktigt och blygsamt travade in på rummet och bjöd mig och Labinot på godis ur en liten korg. Hon log tveksamt och travade ut igen. Jag frågade om och om igen " alltså vad heter hon?" tyckte först att Gzime var hur svårt som helst att uttala så hon fick heta Zime en stund.
Minns också mycket väl när hon var 10 år och Flamor hade bråkat med henne så Labinot fick skälla ut honom och säga att Gzime kan komma och mysa med oss framför en film. Då låg hon mellan oss, lite skeptisk mot mig men kände sig trygg hos äldsta brorsan (a.k.a beskyddaren). Det var just som jag och Labinot blivit tillsammans den här gången (vi har varit tillsammans fyra gånger). När jag tänker på det nu känns det så länge sen vi blev tillsammans.
Nå nu är nog den Hello Kitty, Highschool Musical fantasten som bortblåst. Sucka mitt hjärta så tiden går fort. Grattis Gzime!




nya skor

Godmorgon!
Jag och Manuel har en lugn morgon när vi skickat ut resten av familjen på mat- och skohandel. Blöjorna byts ofta så lagret börjar eka tomt, likaså kylskåpet och Adrian behöver nya skor. När han fick nya stövlar här för nån vecka sen åkte jag ensam och köpte dem, för jag hade bestämt att inga med dåligt kvalitet skulle komma in i huset igen efter att ha slängt två par efter bara en eller två säsonger. Man vinner ingenting på det, inte snällt för plånboken att köpa nya hela tiden och inte snällt för naturen heller. Jag visste att han skulle lockas av de där med häftiga motiv, men jag hade bestämt att det skulle bli ett par Nokia så det blev det. Han blev ju stormförtjust i sina Nokia mumin skor men skulle han ha sett de med Angry Birds eller Cars på skulle han troligen blivit besviken på muminskorna.

Nu fick han iaf gå och välja ett par nya länkskor/springskor/joggingdojor kalla dem vad man vill. Och jag är alldeles säker på att de kommer hem med ett par med något suuuperduuuper häftigt motiv på.. som håller i någon månad innan de åker ner bland soporna. Jag tvivlar inte alls på det. Bara vänta och se!

onsdag 13 augusti 2014

full rulle idag

Här sitter jag alldeles sliten efter idag, nästan lite illamående pga trötthet så jag får ta och säga gonatt snart Det har varit full rulle hela dagen, men den var bara fylld med roliga saker. Så trots illamåendet och tröttheten är det en lycklig mama som går till sängs ikväll.



Så här började jag dagen och drog på mig yllesockor, underbart! Snart kommer jag leva i dessa. Var hemskt kaffesugen men nöjde mig med en halv kopp för att jag var utlovad kaffe någon timme senare. Barnen åkte till dagis, jag packade skötväskan redo för babyträff. Manuel hade sovit gott hela natten och hela morgonen så jag anade att humöret var så gott att en babyträff skulle sitta fint.
 Jag fick väcka honom, jag ammade, bytte blöja, bytte kläder, ammade lite mer, bytte blöja nr.2, lade honom i bilstolen, tog upp honom och bytte blöja nr.3. Bytte amningsinlägg och så var vi på väg. Har glömt hur länge det kan ta att komma iväg med bebis egentligen! Vi svängde in via bageriet efter lite munkar och så vidare till Alexandras. Där satt mammor med sina barn på lekmattan så nöjda så. Jag kände att jag var på helt rätt plats, och vi hade det så trevligt. Det är lustigt hur bra man kan prata med andra småbarnsmammor trots att man inte känner varandra så bra. Samtalsämnen tar aldrig slut. Och så är det OK om man drar fram ett mjölkstinn bröst till sitt barn mitt vid fikabordet! hehe.

Manuel sov bara genom besöket, men jag hann ju kolla på de andra söta bebisarna då också. Flera babyträffar blir det helt klart!



Bilden lånad (rent av stulen) av Carro (hoppas det är OK!)
 Sen blev det dags för syskon att hämtas från dagis, åkte hem, åt och sen blev det dags för första rådgivningsbesöket. Manuel bara fortsatte att sova tills vi såklart måste väcka honom på kontrollen. Han fick ett stort Ok stämpel. Naveln, huden, reflexerna är allt bra och vuxit hade han minsann. Han är nu 3.5 veckor och väger 4300 g och mätte 54.6 cm, hans födelsevikt var 3490 g och längd 49.2 cm. Så han har vuxit fint både på längd och vikt, men han är ju en duktig ätare minsann.

Idag har han t.o m använt kofta men den är snart för liten. Har varit alltför varm att ha den förrän nu. 


Vi hann inte vara hemma många timmar innan jag och Manuel drog vidare till kvällens sista mål. Lotti bjöd på ME&I party kväll när höstens nya kollektion släpptes. Lustigt är det att vi på babyträffen kom fram till att vi två inte setts på flera år säkert, och nu både började och avslutade vi dagen med att träffas.
Och fina kläder fanns där, skulle lätt ha kunnat bli pank men det enda jag var ute efter var varsin höstmössa till barnen. Denna på bilden nedan föll mig i smaken, tror båda kidsen kommer gilla den då de båda älskar Aliens och monster.


Förutom fina kläder fanns det så mycket trevligt folk där på partyt också, så en lyckad avslutning på kvällen var det. Tack för det Lotti!



bild: Me&I


Och ja, Manuel sov igenom hela partyt. Han har alltså inte varit så medveten om omvärlden idag, han har knappast ens vetat om att vi varit så mycket på språng. Men det har jag, och som sagt är jag dödstrött nu. Sängen lockar! Tack för idag!


tisdag 12 augusti 2014

Fortfarande gravid?

För två veckor sen hade jag BF, det betyder att jag än idag kunde vara gravid och ha en helt normal graviditetslängd. Det känns heltokigt måste jag säga. Det känns som om de var ifjol jag var gravid, kan inte minnas känslan av att ha en stor mage heller fast jag var gravid för 3.5 veckor sen. Det känns som om allt som hände innan Manuel kom till världen var förra sommaren. Att vi var till powerpark, att Noella hade kalas och  att vi gjorde strandhäng. Det var ju sjukt länge sen! Känns som om den här sommaren är den längsta någonsin och då är det en hel del kvar av augusti än. Jag är så redo för hösten alltså!


Sista magbilden. En dag senare var Manuel utanför magen. Men huuur rymdes han in där?

Det blev lugnt till slut

Manuel bara sov och åt sina två första veckor, ganska omedveten om världen. Men nu har han blivit allt mer vaken samt fått lite magont. Eller ja, mest blir han grinig och vill ha tröst genom bröstet men blir då skitförbannad på att det kommer mjölk när han redan är mätt, och det är inte lite mjölk som kommer heller. Så under dagens lopp har han några timmar när han är missnöjd, ibland bara så att han vill sova i famnen eller som idag var han rent av skrikig. Oftast är det nån gång under förmiddagen när han är så och då sover han resten av dagen.
Idag var han riktigt ledsen vår lilla raring, så jag bestämde att vi har inga planer för dagen. Bara är hemma och stressar inte upp oss för nåt, för det känner ju bebisar på sig också. I den skrika vevan kommer min mor hit med bulla och frukt, så hon hjälper att trösta och tar en kopp kaffe. Vi hade först planer på att åka till Forsby och leka med hundarna när deras matte är sjuk, men mamma sa att matten nu får komma hem från sjukhus så då behövde vi ju inte ha dåligt samvete över att vi inte åkte dit.

Sen blev det lugn och ro här och Manuel somnade gott, och sov, sov och sov. Så när svärmor frågade om vi kunde komma över på kaffe då de skulle få gäster så tänkte jag att vi kan göra ett försök på det iaf. Skulle han bli missnöjd var det ju inte lång väg hem. Men han sov under hela tiden vi var där, åt lite när vi kom hem och somnade genast om. Nöjd med livet just nu.

Hos svärmor var Pajtime med hennes dotter Elona som är född i mars, gissa om hon numera såg ut som en superstor bebis när vi hade Manuel att jämföra med. Jisses då de ska växa så fort!

På tal om bebisar är jag bjuden på bebisträff imorgon på förmiddagen, samt mycket andra planer. Men allt beror på Manuel och hans humör imorgon. Är han ledsen och famnig så stannar vi hemma, ingen vits att stressa.