måndag 20 oktober 2014

Plöja igenom

Maria publicerade listan på bloggarna som kommer delta på lördagens bloggträff, 9 namn var bekanta resten helt okända så de får jag kolla igenom nu. Roligt!


 #BLOGGTRÄFF14 JAKOBSTAD
 
1. Värdinnan Carro - carolaekman.com
2. Värdinnan Felicia - feliciahblogg.webblogg.se
3. Monia - mylifeinfotos.blogg.se
4. Minna - minnaelvi.blogspot.fi
5. Sandra - bjafis.blogg.se
6. Paula - paulazliv.blogspot.fi
7. Josefina - jossanp.blogspot.fi
8. Annika - annikahelene.blogspot.fi
9. Elin - elinmargaretas.devote.se
10. Carolina - carolinahannamaria.blogspot.fi
11. Janina - janiinaeklund.blogspot.fi
12. Elin - elinsofiaah.blogspot.fi
13. Rosanna - colorfulzombie.blogspot.fi
14. Sofia - interiorbysofia.blogspot.fi
15. Anna - husmoranna.blogspot.fi
16. Aja - lundagard.blogspot.fi
17. Cindy - cindyekman.com
18. Kristine - dromgarden-10.blogspot.fi
19. Camilla - nattstad.se/Minimilla
20. Sandra - vardagsflow.neuman.fi

Om den där Ken


 Alltså den här videon bli aldrig dålig, speciellt inte nu sen man har barn som försöker sig på engelska sånger. De låter rätt lika som kvinnan här.


stressen, ångesten och tacksamheten.

Ibland får jag frågan, "alltså hur hinner du med tre  småbarn, dig själv och hemmet när Labinot jobbar och ändå ser du pigg ut?"

Jag har varit i många olika stadier sen vi fick Manuel. Först var det babyblues. Jag har aldrig haft det förr, men det höll i sig i kanske en vecka om inte lite mer. Jag var vaken vissa nätter, funderade och grubblade över allt möjligt. Om jag räcker till för Adrian och Noella? Om jag är den bra mamman jag vill vara? Jag fick ångest över hur snabbt åren far när jag tänkte på att Adrian börjar skola om några år. Jag mådde riktigt dåligt av de tankarna. Jag trodde att jag aldrig skulle bli OK igen. Sen kände jag också så mycket kärlek att jag nästan blev tokig på mig själv, jag ville ligga och kramas med Labinot varje kväll och länge, jag blev nästan tjatig när jag sa om och om igen hur mycket jag älskar honom. Samma sak till barnen, kramades och kramades och kramades. Sen förstod jag att det var babyblues, att jag kunde släppa ångest över att tiden går fort, veta att jag gör mitt bästa som mamma och vardagen kunde fortsätta.

Sen för några veckor sen kom en stress.( Sandra har skrivit ett läsvärt inlägg om hennes stress här. ) Barnen började trotsa, jag försökte städa mellan varven, bebin vaknade om han sov inne och jag blev ett vrak. Stressade upp mig på allt, orkade ingenting och blev ledsen. Jag vet att man måste få bli trött och ledsen ibland, så barnen såg det och jag förklarade för dem att det är tungt för mig. Jag vill kunna visa och prata med dem om alla känslor, det finns inga dåliga känslor. Det gick inte många dagar innan jag kände att jag inte vill ha det så där, jag vill inte behöva  säga " förlåt för att jag varit så arg idag" till barnen varje kväll, och jag ville inte gå och lägga mig med dåligt samvete. Ibland åkte vi till min mamma och hon försökte intala mig att jag inte måste orka med allt när jag har tre små barn, att jag kan släppa andra "måsten". Jag vet att det är så, jag är ju inget annat än människa heller. Men ibland är det svårare gjort än sagt.

Så jag bestämde mig för att ta bort stressmomenten från vardagen innan det går så långt att jag blir utbränd, jag vill vara det bästa för familjen. Jag bestämde att vi tar en sak i taget hela tiden. Vaknar Manuel och vill bli skuffad där ute i vagnen då gör jag det så länge som det behövs, hinner jag inte städa upp så gör jag det inte, vill barnen sitta och rita med mig trots att disken svämmar över då gör vi det eller kompromissar. Jag bestämde att det behövs en tid då jag bara fokuserar på att hålla lugnet och tålamodet som jag hade förr och så blir hela vardagen bättre.  Och så blev det! Jag somnade gott om kvällarna och tyckte om mig själv igen.

Det betydde ju också att det blev mycket stökigare hemma, men jag kände ingen stress för jag mådde mycket bättre av att veta att familjen mådde bra. Och Labinot skulle aldrig vara den som kommer hem från jobb och suckar över stök utan säger mera "alltså hur har ni lyckats med allt detta idag? ( tittar på soffkuddarna som blivit torn eller filtarna som är kojor över hela huset och småskrattar)" och sen börjar han plocka upp om det stör honom, för han vet att jag har tillräckligt med barnen.

Och han är allt ett guldkorn min sambo, för trots att han jobbar må-to mellan 11-14 h varje dag så sa han att han skickar ut oss ur huset på fredagen. Vi får ta en mommodag, så stannar han hemma och storstädar och fixar till fredagsmyset. Jag tvekade flera gånger och undrade om han inte vill vila lite på sin lediga dag, men nix vi blev utskickade. Och så kom vi hem till ett rent hem bara att slänga oss i soffan för fredagsmys. Tacksam var jag!

Så nej, jag är inte alltid fräsch, jag hinner inte med allting men jag prioriterar barnen och det får mig att må bra vilket gör mig pigg. 


denna vecka: seinäjoki

Här sitter jag nu igen, med måndagskaffet. Varför är det måndag och fredag precis hela tiden undrade jag och en vän när vi möttes i prisma här om dagen. Det är ju så numera, dagarna bara flyger iväg. Denna vecka blir jag minst lika mycket ensam med barnen då Labinot jobbar må-to i Seinäjoki. Det blir ju lite på 3 timmar i bilen varje dag, så honom lär vi inte se mycket av. Men det går bra iaf, för sen får vi ha långhelg och det uppskattas. Helgen känns så superlång med en extra dag och man hinner göra så mycket tillsammans.

Veckan kommer bestå av  tremånaderskontroll, tre dagisförmiddagar, lite kaffebesök, möbleringsprojekt och till helgen blir det treårskalas, bloggträff och kompishäng. Inte alls illa!


söndag 19 oktober 2014

De där stråna!

Jag har som sagt varit väldigt OFF här på internätet på sistone, och trots att jag inte är någon som håller koll på en massa bloggar brukar jag kika in på Blondinbellas nu som då. Ibland går det månader, ibland veckor och ibland dagar. Nu har det tydligen gått en längre tid och jag gapar "va? Är hon gravid igen? Hon födde ju nyss!" Säger den som inte vill inse att det snart är ett år sen hennes son föddes, och inte inser att jag själv blev gravid när Adrian var 8 (?) månader och jag tyckte han var så stor och vi var så bebissugna och redo för ett syskon. (vadå bebissugen med en bebis i huset redan?).

Hur som helst kom jag då över ett inlägg var hon skrivit om att hon fått mörka grova hårstrån nedanför naveln. Och precis så har jag också fått sen min första graviditet. Ett eller två hårstrån som kan dyka upp med någon/några månaders mellanrum. Jag fick som BlondinBella int heller någon mörk rand som många får.

Har någon av er fått dessa hårstrån under graviditeten?

Blondinbellas bild

Syskon-/kusinhäng

 Tänk att det fanns en tid när vi träffades varje vecka, ibland flera gånger i veckan. Nu är läget lite annorlunda och det är lyckat om vi ens träffs två gånger i månaden.
Jag minns inte när vi senast varit och hälsat på hos min syster, iaf inte sen vi fått Manuel. Vi har då bara träffats hos mina föräldrars nu som då. Så barnen har önskat, önskat och önskat att vi skulle åka och hälsa på favvokusinerna. De har frågat vecka efter vecka, men det är inte så enkelt att få dagarna att passa.
Men i torsdags hade kusinerna höstlov, likaså min syster så vi passade på att avnjuta en dag i det finaste sällskapet.

Och tänk att dagen som löpt så bra skulle sluta ännu bättre!











lördag 18 oktober 2014

I djurriket

I onsdags åkte jag och barnen iväg till mina föräldrars där vi möttes av en underbar matos. Vi blev genast bjudna på älgsoppa, oj så jag uppskattar älgkött nu när jag inte äter det så ofta som när jag bodde hemma. Minns hur jag då tyckte "vanligt" köttfärs av nöt- eller svinkött var gott då. Nu först fattar jag lyxen med älg.
Jag fattar också att det är ett mycket mer "rättvist" kött, inget massproducerat utan där djuren levt ett lyckligt liv och haft sin chans att överleva. Kanske det närmaste vi kommer "livets cirkel" i dagens läge.
Skulle bra mycket hellre skippa allt bondeliv och införa mer jakt och fiske, men ja, det skulle ju inte duga för dagens människor heller.

Minns när jag var liten och på jakt med pappa, hur jag gärna ville uppleva spänningen av att vi åtminstone skulle få se en älg så att jag skulle få göra det jag blivit uppmanad till " var helt tyst och hålls långt bakom mig". Hände inte under mina turor, men egentligen var jag mest glad för det. För djurvän som jag är tyckte ju egentligen bara synd om älgarna och var nog mer på "deras" sida, hehe.

Forsbyjägarna var tydligen i ÖT förra helgen, de är grymma på sin sak de. 


Den där övernöjda gubben på bilden är ju min far det.

Mattias, Malin och Malin kom också dit, så lite syskonhäng hann vi också med. Det blev som förstått lite förlossnings- och babydiskussioner.

Äntligen


Nu är jag tillbaka med ny datorladdare, lite mer datortid och kanske kan jag börja tänka lite blogg-tankar efter dessa dagar med massor av spänning!

fredag 17 oktober 2014

En lyckans dag!

Gårdagen var den bästa torsdagen sen,sen, hmm, sen ja iaf den bästa torsdagen detta år iaf! Den dagen lär jag minnas länge. 
När Labinot småningom kommer hem från möte så ska vi iväg och handla datorladdare, gåva och andra nödvändigheter. Alltså vilken vecka vi har haft, jag är alldeles full av kärlek i kroppen. 

Håll nu tummarna för att min dator ska börja leva med en ny laddare nu så jag kan börja bjuda på lite bildfyllda inlägg!


torsdag 16 oktober 2014

Strax

Så tog vi sovmorgon igen, men det känns bara bra eftersom det då går lite fortare tills Labinot kommer hem. Idag är barnen ivriga som på julafton, de ska nämligen göra det de längtat efter mest hela hösten. Maxifun, tropiclandia, simhallen, släng er i väggen! Idag skulle det inte duga.

Jag har börjat svara på frågor nu i ett inlägg, så om ni har något särskilt på hjärtat så passa på att fråga här. 

Ha en fin dag!

(Jag är fortfarande datorlös eftersom alla kom hem så sent igårkväll att ingen ny datorsladd blev inhandlad.)

tisdag 14 oktober 2014

kaputt

Sällan hinner jag blogga numera när Manuel drar ut lite på tiden efter att syskonen redan lagt sig. Då brukar jag ligga med honom i sängen och när han somnar är det ibland för skönt för att jag ska orka stiga upp igen, eller så vill jag ha sambosällskap istället och vi lägger på någon film att somna till.
Men nu sover hela familjen och jag har tid att sitta här på bloggen, och vad händer? Jo, min datorladdare som varit dålig nu en tid ger upp helt och hållet. Alldeles kaputt!

Och att blogga från en annan dator suger, det gör jag nästan aldrig. Jag vill ha mina bilder på min dator, fixa dem på min dator och publicera allt från min dator. Alltså min dator är ju ingen superdator eller så, men ändå.

Inga bilder får jag in här nu heller för Labinots dator har tydligen inte kortläsare, och någon sladd till kameran har jag inte. Använder alltid bara kortläsaren.
Så vad får jag nu ut av det här? Gillar inte att blogga utan bilder.  Hoppeligen har min dator fått ny sladd tills imorgon, så kan jag bjussa på alla höstiga bilder. Har ju mängd och massor från idag och söndagen.

Förresten, jag har svarat på en del frågor så kolla inläggen var ni frågat något. Är de obesvarade kommer de upp i frågeinlägg.

måndag,tråkdag?

Vi hade en sån toppenhelg så jag ville inte förstöra det genom att tänka att det blir jobbig vardag ensam med barnen. Nix, nästan allt hänger på inställningen och humöret. Så vi tog bara en sak i taget för att slippa stressa till något eller för något. Och vi hade ett otroligt flow hela dagen, Manuel sov egentligen hela dagen så vi andra hann göra en hel del ändå.

 Åkte till butiken för att köpa ingredienser till chokladkaka. (FÄRGERNA ALLTSÅ, HUHHUJA SÅ VACKERT)


 Lekte av oss länge i parken



Bakade chokokaka att ta med till Artas på kvällen, fick dock ingen bild på den när den hade glasyren på.



Under den korta stund Manuel var vaken måste  vi ju mysa såklart



Spenderade dagens sista timmar hos Arta

Gåvor

Igår hade Gzime presenter till alla sina syskonbarn, hur snäll är inte hon då?