Sista januari gick till en dag vid mommos med överraskningsbesök av syster och barnen. Pojkarna lekte superbra utan tårar eller knuffar. Ofta börjar de bråka om samma leksak eller så, men idag funkade de fint genom hela dagen.
Labinot har förövrigt tagit ut sin sista vecka pappaledigt nu, så simhallsbesök med mera har vi på chemat. Och en hel del städning, för på söndag är det kalas för blivande tvååringen. Åh, jag älskar verkligen kalas. Så ytterligare några paket ballonger och lite föddisgåvor ska inhandlas nu i veckan.
Och dessutom är det träningspremiär för mig, imorgon är mitt kort i kraft igen. Wiho, jag är så på gång. Nu ska jag bara se till att inte skada knäna nu när jag vet var felet ligger.. och inte bli gravid heller för den delen. Vi har bytt ut snabbrisen till fullkornsris, snabbmakaronerna till fullkornsmakaroner, skippat smörgåsskinkan och kvargen tar nu upp en större del i kylskåpet. Vi har inte övergått till super-duper-nytto-människor men kollat igenom vad vi lätt kan ändra på och vad vi håller fast vid. Det är målet från och med februari, så nu kör vi.
tisdagen den 31:e januari 2012
om mammor med sällskap
Har sååå många gånger tänkt skriva om ämnet mammaliv och vänskap men har inte kommit mig för att göra det nu innan Janina skrev om hur hon känner sig ensam i vardagen ibland.
Man har sin fina familj som man kan dela allt med, men ibland måste man bara få prata av sig med någon annan. Om vad som händer utanför stugan eller vad som händer längst in i hjärtat. Jag må säga att jag har en himla tur. Mina närmaste vänner träffar jag nu som då och de försvann aldrig fastän våra dagar blev så olika. De får stå ut med lite blöjprat, trotsprat och höra mig babbla om sånt som de kanske bryr sig noll om. Bara för att de vet att jag vill prata om mina inte så superhäftiga dagar också. Jag är så himla tacksam för er! Jag förstår att så många tappar kontakten med vänner eftersom man plötsligt har så lite gemensamt. Och jag förstår att det är himla trist att det ibland tar 2 dagar för mig att ringa upp eller att " vi ses snart" betyder kanske om en månad. Huvudsaken är ju att man iaf träffas nu som då.
Men sen har jag märkt att det är viktigt att också få prata av sig med andra mammor. Sånt som bara en mamma förstår. Hur det känns när man märker att nu jävlar ska jag föda en unge, känslan när man känner den lilla babyn på bröstet för första gången, oron när barnet är sjuk och mammahjärtat blöder, om man ska använda tyg eller engångsblöjor, om hur man blir svimfärdig av utmattning eller hur häftigt det är när barnet börjar krypa.
Sen är det härligt att se sitt barn leka med andra och helt enkelt få en vän. Jag har haft den turen att ha min syster jag kan dela de känslorna med. Det har varit till stor nytta för mig. Några andra mammor träffar jag också, allt för sällan dock. Och min barndomsvän Sabina väntar smått och bor bara några km härifrån så vi borde ta och träffas vi också. Sällskap finns, man borde bara ta sig tiden.
Flera har frågat varför det är så när man blir mamma, att man söker sig till andra mammor som man inte haft kontakt med på länge eller bara varit halvbekanta med tidigare. Är det kanske så att lika barn leka bäst. Jag tror det är viktigt för alla mammor (föräldrar?) att få dela med sig och ta emot. Så jag brukar vara väldigt öppen med att ta vagnpromenader med nytt sällskap.
Hur var det med er när ni blev mammor? Vem började ni umgås med?
Man har sin fina familj som man kan dela allt med, men ibland måste man bara få prata av sig med någon annan. Om vad som händer utanför stugan eller vad som händer längst in i hjärtat. Jag må säga att jag har en himla tur. Mina närmaste vänner träffar jag nu som då och de försvann aldrig fastän våra dagar blev så olika. De får stå ut med lite blöjprat, trotsprat och höra mig babbla om sånt som de kanske bryr sig noll om. Bara för att de vet att jag vill prata om mina inte så superhäftiga dagar också. Jag är så himla tacksam för er! Jag förstår att så många tappar kontakten med vänner eftersom man plötsligt har så lite gemensamt. Och jag förstår att det är himla trist att det ibland tar 2 dagar för mig att ringa upp eller att " vi ses snart" betyder kanske om en månad. Huvudsaken är ju att man iaf träffas nu som då.
Men sen har jag märkt att det är viktigt att också få prata av sig med andra mammor. Sånt som bara en mamma förstår. Hur det känns när man märker att nu jävlar ska jag föda en unge, känslan när man känner den lilla babyn på bröstet för första gången, oron när barnet är sjuk och mammahjärtat blöder, om man ska använda tyg eller engångsblöjor, om hur man blir svimfärdig av utmattning eller hur häftigt det är när barnet börjar krypa.
Sen är det härligt att se sitt barn leka med andra och helt enkelt få en vän. Jag har haft den turen att ha min syster jag kan dela de känslorna med. Det har varit till stor nytta för mig. Några andra mammor träffar jag också, allt för sällan dock. Och min barndomsvän Sabina väntar smått och bor bara några km härifrån så vi borde ta och träffas vi också. Sällskap finns, man borde bara ta sig tiden.
Flera har frågat varför det är så när man blir mamma, att man söker sig till andra mammor som man inte haft kontakt med på länge eller bara varit halvbekanta med tidigare. Är det kanske så att lika barn leka bäst. Jag tror det är viktigt för alla mammor (föräldrar?) att få dela med sig och ta emot. Så jag brukar vara väldigt öppen med att ta vagnpromenader med nytt sällskap.
Hur var det med er när ni blev mammor? Vem började ni umgås med?
måndagen den 30:e januari 2012
mama and the kidos
Jag kom på att jag skulle föreviga oss i det vackra vädret där ute, med istappar till fingrar efter några foton var tanken genast bortkastad.
Dagen har mest gått åt suckar, suckar över Adrians trots, suckar över kiss här och där och suckar över hur vi alltid kör ihop oss när jag, labinot och Andrej är på samma plats. Vi går ihop två och två men är vi alla tre tjatar vi som hönor. Konstiga människor.
Noella har varit den enda helt nöjda idag. Och moster Malin som var hit på en kaffe innan bilskolan.
Vi avrundar iaf med soff-mys, kan behövas.
läget på pörkenäsgatan
Adrian är med Labinot och Andrej till Rautia och jag ska packa på Noella massor av kläder och så ska vi åka ut en stund när storebror kommer hem. Det är så kallt ute att Noella får sova i pannnrummet och utelek för Adrian blir kortvarigt. Men oj vad vackert det är ute!
söndagen den 29:e januari 2012
ut ur huset
Jag och kidsen åkte till fammos ikväll. Jag behövde lite kvinnligt sällis och en hel massa koppar med kaffe. Arta och Adela kom på soff-häng de med. På bästa vis!
 |
| Noella med snygga faster |
suget
Oj vad jag skulle vilja ha en fin header och en supersnygg design. Synd bara att grekiska är rena barnleken jämfört med HTML koder och sånt. Jag får sukta vidare då bara...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)